Torsdag: Rapport från ett blåsigt fågelbord

Han: En bild är en bild är en bild och ibland en bild som visar sig innehålla en bild vid sidan av det uppenbara.
– Kanske trodde fasantuppen att den skulle få vara med i fågelsårets första jippo?

I Sverige samlas vi i folkrörelser. Vinterfåglar inpå knuten är BirdLife Sveriges årliga småfågelräkning i slutet av januari där 15-20 000 entusiaster deltar runt om i landet. Det handlar om att räkna alla fåglar som besöker landets fågelbord och andra fågelmatningar.
– På udden har vi varit medlemmar sedan år 2020 och även vi har ett resultat.

Enligt preliminära siffror från Birdlife ser det just nu ut som vanligt på den nationella topplistan:
– Talgoxe, blåmes och pilfink. Därefter kom i år koltrasten och det är vår nationalfågels högsta numerär under alla de 21 åren.
Årets riksbubblare verkar vara gulsparven.

Norrlänningar på besök.

På vår blåsiga udde i Kalmarsund ser pippilivet annorlunda ut, åtminstone under de blåsiga räkningsdagarna 23-26 jan).
Runt vårt bufféträd utanför sovrumsfönstret:

12 talgoxar
4 domherrar
3 pilfinkar
2 koltrastar
1 stare
2 sidensvansar
1 Stenknäck (död)
1 rödhake

Magert, eller hur? Vi skyller på vädret. Det brukar blåsa på udden så här års, men i år har det varit för jävligt blåsigt (14-18 sekundmeter i byarna). Om det finns någon trend i årets iakttagelser så är det att domherren (Pyrrhula pyrrhula)  har dykt upp här i år.
År 2024 var denna, i mitt nostalgiska minnespalats, rödbröstade norrlänning, årets bubblare i landet som helhet, men det är faktiskt först i år som den hittat hit till udden.
– Bättre sent än aldrig. Och fortfarande efter 32 dagar verkar de två paren tycka att vår havsnära resort är okej.

Stenknäckens vistelse blev kort, men denna vackra varelse är Årets lokala bubblare (inga rankinglistor utan en bubblare).
– Rödhaken är annars min favorit.
Noterar att denna mulliga lilla hen är singel.
– De cyniska fågelkännarna hävdar att rödhaken är en av få småfåglar som pinkar revir året runt; hen gillar helt enkelt inte sällskap.
Jag skriver hen, eftersom det i princip är omöjligt att skilja en hanne från en hona genom okulär besiktning.
– Det kallas sexuell monomorfi, ett begrepp som hen inte verkar bry sig om.

Talgoxarna toppar vår närvarolista. Liksom tidigare år. Däremot: 2024 toppade blåmesen vår lista tillsammans med talgoxen, men blåmesen lyser ännu med sin frånvaro.

Saknade men inte glömda: Vart tog steglitsen, bofinken och trädkryparna vägen? Pilfinken regerar buskagen större delen av året, men under vinterns rapportdagar är det glest.
– Kanske är det som det ska vara?
Redan vid 2021 år räkning saknade vi denna blygsamma fink (Passer montanus) som är mycket lik en gråsparv (Passer domesticus) och liksom den tillhör familjen sparvfinkarna (Passeridae) under räkningsdagarna.

Under hela hösten verkar koltrasten ha anpassat sig bra på udden; i stora flockar har den gillat att pickat små räkdjur ur tången som havet kastat upp runt viken.
– Men det hjälper inte: Under rapportdagarna har den gjort som kolibrin i Disneys julfilm och hållit sig undan.
Bara ett (1) exemplar visade sig vid frukostbordet.

Slutsats av årets räkning: Tyvärr finns det en underliggande trend när det gäller småfåglarna:
– Färre arter och färre exemplar.
Kanske är det en trend. För redan för fem år sedan drog jag samma slutsats.

Måndag: Äntligen kom han förbi igen…

Han: Det började med att havsörnan dök upp. Det är säkert vintertecken. Havsörnen är som gamarna, asätare. De väntar på att sjöfåglarna ska frysa fast i isen.
– Men jag hade fel som vanligt.

Hon: Japp, för det var en utter. Så kul! Det var nog tre år sedan han kom förbi senast. Läste att de har ett revir på två mil, tar väl lite tid att patrullera.

Han: Vill du se mer om denna krabat? Gör som vi, titta på Svt Plays hjärtknipande historia om: Billy och Molly.

Nu till något helt annat: Kan det vara så enkelt att ingen i Vita huset har visat Donald Trump hur kartan ser ut? Att han tror att världskartan fortfarande ser ut som den gjorde när han (och även jag) var grabb:

Att han missat att moderna kartritare gjort upp med Mercators Europacentrerade karta från 1560-talet till förmån för 2000-talets kartbild baserad på Gall–Peters projection.
– En yttrogen karta som sedan år 2002 visar ländernas korrekta storleksförhållanden. Ofta använd för att motverka den förvrängning av världen som Mercator skapade och där det framgår att Grönland inte alls är lika stort som Afrika:

Förmodligen ingen trevlig nyhet för afrikanerna. men det kanske förklarar varför skitstöveln i Vita huset plötsligt bytt tonläge om Grönland igen.
– Eller så är det meningslöst att spekulera om vad som driver den mannen?
Jag har sagt det förut och med risk för att än en gång förolämpa familjens katter:
– Trumps svärson Jared Kushner har rätt!
Vill vi förstå USA:s president bör vi läsa Lewis Carrolls barnbok ”Alice i underlandet” från år 1865.
– Enligt svärsonen är det den märkliga katten som är Trumps alter ego.

Om du glömt historien så faller Alice ner i kaninhålet. Där i mörkret dyker katten upp med sitt bisarra flin och turkosa ögon och försäkrar Alice att alla i Underlandet är galna.
– Inklusive han själv.

Syftet med kattens alla påhitt är att göra Alice förvirrad: ”Cheshirekatten är en ständigt leende katt som kan teleportera efter behag, snabbt försvinna eller gradvis lösas upp i luften och lämna bara ett brett leende vid avskedet. Alice kommenterar detta med att hon ofta sett en katt utan smil, men aldrig tidigare ett smil utan katt” (Wikipedia).

Observera att Kushner konstaterar jämförelsen med respekt och beundran för sin svärfar. För egen del hatar jag att Donald Trump förstör mina dagar genom att gång på gång infiltrera min hjärna med sina ständiga utspel.
– Även trams som journalisterna inte kan låta bli att uppmärksamma.
Vilket bara Trump njuter av.
– Han njuter av att alla vet att han skiter i det internationella regelverk som byggts upp efter Axelmakterna (Nazi-Tyskland, Italien och Japan) besegrats. ”Jag behöver inte internationella lagar”, förklarar han inför häpna journalister.

Han njuter av att vi alla vet att han inte har några skrupler att använda våld mot andra stater.
Donald Trump har bara en moral: “Yeah, there is one thing. My own morality. My own mind. It’s the only thing that can stop me.”
– Att han blir jämförd med diktatorer som Putin och XI ger honom därför ståfräs. Att bli kallad fascist tar han som en komplimang.

Men ingen bestämmer sitt eftermäle. Förhoppningsvis slutar den här historien som den gjorde för Cheshirekatten.
– När Trump är borta är det bara flinet som blir kvar i historieböckerna.
Än är faran inte över. Ett överhängande hot är att Flinet går till historien för den här bilden:

Hon: Står bara och planterar om små chiliplantor nu om dagarna. Det tar aldrig slut, moment tjugotvå typ! Men krukorna och jorden tar slut hela tiden däremot. Ut i växthuset och hämta mer jord och sen försöka hitta småkrukor som inte är trasiga eller fastfrusna.
– Längtar efter våren när jag kan stå i växthuset med en hel jordsäck och spilla hur mycket som helst.

Fredag: Äntligen en hemmaseger på Idrottsgalan

Han: Redan efter två (2) besök på Victorias gym i Söderåkra fick jag frågan om jag ville komma på årets Idrottsgalan.
– Okej, jag varit med förr på oklara grunder. Men årets omgång kändes som en hemmaseger.
– Årets lag: Mjällby AIF satt vid bordet bredvid.
Marx hade rätt. Varat bestämmer tänkandet och även en djurgårdare i förskingringen bockar när landsorten sätter stockholmarna på plats!

Som vanligt träffar jag både gamla vänner och bekantas bekanta i vimlet. Men det är första gången som någon ber mig hälsa hem.
På riktigt.

– Jag vet inte riktigt vem grabben är (skojar). Men när jag sa att jag har kompis hemma i Skeppevik som heter Bramstedt så sa han:
– Per Åke?! Säg att jag alltid undrat hur det gick till när han tog 2 meter.
Om även du undrar så tog Per Åke Bramstedt, ”Höjdhopparn” kallad, 2.02 meter med den nya floppstilen i Värnamo. Året var 1976 och Floppstilen (Fosbury-flopp) revolutionerande höjdhoppstekniken där den hoppande vänder ryggen mot ribban och ligger horisontellt över den. 
Per Åke Bramstedt från Nybro, numera Skeppevik, var den förste i det svenska A-landslaget i höjdhopp att ”floppa”, det visste förstås Stefan Holm även om grabbhalvan bara var två år 1978.
– Däremot visste han inte att Höjdhopparn numera är en regionsmästare när det gäller öländska kroppkakor:

Apropå att känna igen välklädda kändisar. Härom dagen upptäckte jag inte bara att stenknäck inte är julgodis utan en fågel. Den var visserligen död. Men även en död stenknäck är en stenknäck.
Och som fågelskådarna säger:
– Det var första gången vi ”hade” denna vackra fågel här på udden.

I min entusiasm upptäckte jag till och med en hel flock i toppen av en en. Den är borta nu, min notering alltså (det är inte sant att allt blir kvar på nätet).
– Tack Axel! Även en redaktör behöver en redaktör som inte bara kollar stavning utan även sakinnehåll.
Nu vet jag att det inte var en flock stenknäck jag såg utan ett gäng sidensvansar.
– Så klart, det ser man ju!

Det sägs att misstag är bra som dåliga exempel, men i mitt fall betyder det dessutom att jag osökt får underlag för en ny blogg.
– Ur led är tiden, men mycket är som det ska vara.

Vi pratar ofta vårtecken, men att sidensvansen dyker upp här nere vid kusten är ett typiskt vintertecken.
– Sommartid häckar den i skogstrakterna i norra Sverige.
Men nu den alltså här hos oss.
I vår julblogg (29.12.25) noterade jag att herr och fru Sidansvans plötsligt sitter och kelar i Det Stora Buskaget.
– Och det är som det ska vara.

Så har det nämligen varit sedan vi började göra dagsnoteringarna här på bloggen (2020). Naturen är cirkulär och nu är det sidensvansens semesterveckor.
2021 visade sig sidensvansen den 3 januari.
Året efter den 9 januari och 2024 noterar vi ett möte med åtta sidensvanser på väg till Badudden.
– Och 2025 kom den lagom till nyårsfirandet. .

PS: Om du inte visste det så är sidensvansen (Bombycilla garrulus) stor som en stare men klär sig i en distinkt och färgglad fjäderdräkt – mocha mousse för att tala 2025 års modefärg i människobyn.
– Och till och med fågelvoyeurerna medger att den liknar stenknäck.
Åtminstone på långt håll.

Lördag: Dagens blogg sannolikt ingen slump

Han: Jag vaknar av en smäll mot fönstret mot sjön. Jag anar vad som hänt, men det är först när hon hämtar morgontidningarna som hon hittar liket.
– Det visar sig vara en död stenknäck (Coccothraustes coccothraustes). 

En sorglig start på dagen. Men också intressant: Är det en tillfällighet eller är den döda finken ett exempel på att sannolikhetsläran tagit död på slumpen?

”Lördagsmorgon och Djungelboken” skriver Olivia till farfar och skickar bildbevis. På förekommen anledning svarar farfar med ett citat ur dagens krönika av Thomas Anderberg (Barometern 17 jan): ”I vår tid, som är just nu, är det faktiskt både begripligt och inbjudande att helt enkelt försöka stänga av, skärma bort delar av omvärlden. Man behöver nog blunda ibland. Som en andhämtning, en paus för att sedan räta upp nacken och se klarare”.

Förmodligen är även min förklaring obegriplig för en tvååring: ”Jag satte mig precis nu vid datorn för att skriva om något som får mig att slippa tänka på Trump och Putin och alla andra skitstövlar som förpestar vår tid”
Olivias pappa griper in: ”Tänk på Olivia! De gör jag när livet är som det är”.
Slump? Eller bara en tillfällighet?

Sannolikhetsläran växte fram ur den växande floran av hasardspel i 1500- och 1600-talens i Europa (även det ett uttryck för verklighetsflykt). Brevväxlingen mellan Blaise Pascal och Pierre de Fermat anses vara teorins första vetenskapliga genombrott (1654). Sannolikhetsläran vidareutvecklades av andra matematiker och fick en modern axiomatisk grund på 1930-talet av den geniale Andrej Kolmogorov. 

I den klassiska fysiken avfärdas prat om slumpen som en brist på kunskap hos betraktaren, dåliga mätinstrument etc.
– Många trodde att slumpen slutgiltigt skulle avlivas med kvantmekanikens genombrott, skriver Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik.
Sant är forskningen kring kvantfysiken reducerade slumpen genom invecklade matematiska formler. 
Men: Inte ens kvantfysiken har eliminerat slumpen! Tvärtom. Det hävdar i alla fall fysikern Julia Ravanis i (ännu) ett intressant program på P1.

Tillbaka till den döda stenknäcken på vår veranda. Den lilla historien började inte där. Historien började med att Nicke i Råneå skickar ett sms.
Gunnar ”Nicke” Westrin har jag inte träffat sedan vi tog studenten1968 i Strömsund. Men vänskap varar. Vi skriver till varandra och jag har skrivit om honom här på bloggen.

Härom dagen skrev Nicke från det kylslagna Norrbotten (-30!): ”Vi har sällsynt fint besök på fågelbordet 3 st stenknäckar, har aldrig tidigare sett dem i Råneå. Fantastiska ungefär dubbelt så stor som en hungrig talgoxe. Det borde finnas flera hos dig än uppihär.”
Jag svarar som jag det vett jag har: ”Stenknäckar har jag inte sett här på udden, tror jag.
– Jag tar det som en uppmaning att sätta på mig storstövlarna och gå ut i naturen!”

Två dagar senare hittar hon alltså en död stenknäck på vår veranda mot havet.
– Vad är sannolikheten för det?
”Nämen så tråkigt; en stenknäck?!”, svarar Nicke. ”En otroligt vacker fågel som dessutom är snäll mot andra fåglar bered en begravningsplats. Tack för infon.”
Slump eller bara en vanlig tillfällighet?

PS: Nu ska jag satsa lite pengar på veckans V85, sen ska vi gå på gym. Detta trots att min hjälpsamma chatmedarbetare som vanligt försöker förlänga min timeout från den stora världens nyhetsbrus:
”Du ställer en mycket intressant och filosofisk fråga! Skillnaden mellan tillfällighet och slump är ofta hårfin och de används synonymt, men slump betonar oftare bristen på orsakssamband eller förutsägbarhet (en ren händelse), medan ”tillfällighet” fokuserar mer på ett oväntat sammanträffande eller en händelse som ”råkar” ske utan avsikt, där ibland en djupare mening eller ”ödet” kan anas, som i synkronicitet (meningsfull slump). 

Slump eller synkronicitet? Dagen slutade med en premiär. När det händer är det på landet det händer! Årets Torsåsrevy samlade inte bara traktens roligaste människor, även ett antal Skeppeviksbor dök på premiären.
– Rolig?
– Absolut. Allvar och buskis, ett riktigt Tupplyft!
Framför allt den där känslan att i vissa scener är det sannolikt att somliga repliker skapas i stundens glädje: Särskilt i ”Gubbsnack” (ovan) tycks slumpen spela både oss aktörerna oss ett spratt.

Bäst i test? Om du frågar oss: Torsås mest kända kändis – doktor Kjell Johansson – sanslöst roliga version av Frank Sinatras ”My Way”.

Torsdag: Nytt år, nya utmaningar…

Hon: ja plötsligt händer det, och på hans eget initiativ dessutom. Jag har inte haft något emot att smita iväg själv någon timme då och då, speciellt inte sedan jag fick så bra hörlurar i julklapp. Med min spellista i öronen kan jag gå och ro hur långt som helst.

Men visst är det roligt att han vill följa med. Det gäller bara att få med honom minst två gånger i veckan också. Resten av året… eller signade han upp för tre år kanske. Heja!

Och odlingssäsongen har inte riktigt startat än. Inte så den ersätter en timmes träning i alla fall, även om karaktärsbladen börjat komma på några chilis som nog snart behöver omplanteras och komma i egen kruka.

I år satte jag de första chilifröerna den 28 december, lite senare än vanligt. Men några dagar senare hade de redan grott. Rekordsnabbt faktiskt. Så det är nog ingen ko på isen.

Paprikorna, och några stycken chilis till, satte jag en vecka senare, den 5 januari. De flesta av dem har också kommit upp nu, men några står fortfarande i badrummet under lock. Utan tecken på groning.

Den sjukt hårda vinden förra veckan gjorde att golvvärmen inte hjälpte till att värma upp badrummet till en bra groningstempetur. Men man får inte ge upp. Det kan ta veckor för fröerna att gro och ibland får man bara göra om. Men inte ge upp!

Han: Somliga straffar gud genast, andra först efter ett tag. Inte för att vi pratat om det, han och jag, men ibland kommer träningsvärken direkt.
– Som alla förstår har jag redan ångrat mig.

Torsdag: Cirkeln tillhör naturen, linjen människobyn

Han: Än en gång har vi önskat varandra Ett Gott Nytt År. Vid närmare eftertanke är det en lustig hälsning. Detta med tanke på att vi i den västerländska människobyn ersatt naturens cirkulära ordning med en linjär tidsordning, där utvecklingen förväntas rulla på i en enda riktning och alla förståsigpåare känner sig manade att påpeka att Mark Twain aldrig sa att historien upprepar utan sig i värsta fall rimmar.

Symptomatiskt nog missade vi den i år. Men att SVT fortsätter att sända Grevinnan och Betjänten på nyårsafton är ett uttryck för att ledningen inte hänger med i tidsandan.
Eller:
– Kanske är sketchens budskap en raffinerad motståndshandling till stöd för naturens gamla cirkulära ordning: ”same procedure as last year”?

Skojar. Richard Swartz har förmodligen mest rätt: ”Nyårsfirandet går i grunden tillbaka på den där cirkulära tidsföreställningen, kallas i dag tradition och har sedan länge inkorporerats i vår lineära samtid, väl mest som dekorativ förströelse” (DN  8 jan 2026).
”Cirkeln? Den tillhör naturen. Linjen människan”, skriver Swartz. Men tillägger dock att det finns motståndsfickor även i människobyn:”László Krasznahorkai fick Nobelpriset nu i december. I bokhyllan står en av hans böcker, bestående av en enda lång mening försedd enbart med andfådda kommatecken, konsekvent i avsaknad av också en slutpunkt, något oändligt pågående där man kan misstänka att början blir till slut och slutet till början, och att där emellan ingenting egentligen förändras.” 

Tänkvärt. Men oavsett detta:.Utanför våra fönster mot havet råder naturens runda kretslopp. På gott och ont. Vädret är ingen ”särskilt händelse” som nyspråket kallar det. Liksom förra året – och åren dessförinnan – kom vintern den här tiden.
– Även då blev jag förvånad.

Tisdag: Vädret är ingen ”särskild händelse” och vi behöver inte gå upp i stabsläge

Och idag när kylan släppt sitt grepp om naturen, kommer fåglarna tillbaka. Svanparet dyker åter upp med sina tre tonåringar. Rödhaken och talgoxarna är tillbaka vid sin frukostbuffé och ute på Fimpan flyger två väldiga havsörnar in som stora B52:or.
– Känns bra, tycker jag. Snart är det vår igen.

PS: Att naturen är cirkulär är en sanning med modifikation. Nicke skriver från det kylslagna norr (-30!): ”Vi har sällsynt fint besök på fågelbordet 3 st stenknäckar, har aldrig tidigare sett de i Råneå. Fantastiska ungefär dubbelt så stor som en hungrig talgoxe. Det borde finnas flera hos dig än uppihär.”
Stenknäckar har jag inte sett här på udden, tror jag.
– Jag tar det som en uppmaning att sätta på mig storstövlarna och gå ut i naturen!

Onsdag: Första bloggen 2026!

Hon: 2026 inleder med ett underbart vinterväder. Och på udden är det snö, men ingen smocka!

Igår firade vi inte bara trettondagen utan även kroppkakans dag. Och det gör vi alltid hemma hos en riktig ölänning som vet hur en kroppkaka ska rullas och smaka.

Och det vet Höjdhopparen, alias Per–Åke, och hans Kristina. Tack! Lika gott och kul var år.

Och så har det ju varit nyår. Det firade vi hos kompisarna Maxe och Jenny i Södra Kärr …

Och så en sväng till Stockholm på det (2:a januari…) för att fira barnbarnet Cassandras 18-årsdag.

Bild på det … nej, tyvärr. Men en av två middagar på Sturehof fastnade. Den i matbaren. Bara vi två. Det kändes lite lyxigt efter allt jul- och nyårs-ståhej 😉

Och hem tog vi oss i söndags, med tåg, trots väldiga varningar om snösmocka. I tid dessutom. Heja SJ!

Han: Ja, 2026 började bra. Tyvärr förstörde någon festen. Jag avskyr att behöva ägna denna min första blogg med den skiten. Men ur led förblir tiden!
Redan år 2016 kände många igen lössen på gången: ”Donald Trump är precis som de starka män som förstört Latinamerika de senaste decennierna”, förklarade en viss Marco Rubio för CNN:s tittare.
– De här ledarna betraktar det som att folket är till för dem, inte tvärtom. Lagar och regler är ingenting för de här männen.

Rubio poängterade att sådana ledare ofta börjar med att hävda att endast de kan lösa landets problem, men historien slutar alltid med att institutionerna undermineras och makten koncentreras hos en enda person.

– Många i USA kommer i framtiden att behöva förklara hur de kunde vara så dumma att de lät sig fångas i Trumps fälla, konstaterade Rubio.
”För det här kommer inte att sluta väl”.

I dag är Rubio utrikesminister i Trumps regim och hyllar sin husse för ”specialoperationen” i Venezuela.

”Ouisling” kallades såna politiker förr i tiden. En dag kommer även Rubio och Trump att få sina domar av historien. I brist på egna ord nöjer jag med att samla på andras noteringar:

PS: Som Trump ropar får han svar från kamrat Putin.

Söndag: Det var den julen

Han: Ja, det var den julen som tog Sverige med storm. Åtminstone där jag kommer ifrån.
– I Norrland, som man säger här nere.
Jag tar det personligt: Över 30 sekundmeter tvingade en av sönerna att evakuera med flickvän och hund från sin stuga i vildmarken – till mot kusten 15 mil österut., där ett varmt och skönt hotellrum väntade.
– Se där ännu en modern uppdatering av Lukasevangeliet där härbärget i Betlehem inte längre är ett kyligt stall utan ett ”gästrum” i den nya bibelöversättningen.

Här på udden blev julen 2025 en fridfull helg när en kylig o-vinter rådde men ett lagom antal barnbarn och deras föräldrar ändå samlades runt tomtemors goda julmat och kakfat.
– Ovanligt god var hennes risgrynsgröt, chilisill och Janssons frestelse!
Uppmärksamhet fick även min skinka och de obligatoriska revbenen. Ett beröm som jag odelat skickar vidare till Micke Nilsson i Attanäs.
– Bäst i test!

Som vanligt missade jag jultomtens besök i stugan. Jag missade till och med Kallas jul, eftersom jag blev skickad att en flaska skumpa i den andra stugan när den röda gubben staplade in med sin käpp.
– Jag minns att förr sa man att nån måste köpa kvällstidningen.

Nåja, fyra ivriga barnbarn gav mig en livlig beskrivning av tomtens besök.De hade alla fått klappar av den siste gode patriarken som kommit över Skeppeviken med båt och sin lykta, verkade det som.
Alla var mycket upphetsade. Den yngsta gossen, drog mig gång på gång i armen och till slut fick han fram det:
– Men du glömde din käpp. 

Årets slutsats: Tomten lever kvar i det mansideal som rådde på 1800-talet, menar Jens Rydström, som är professor i genusvetenskap vid Lunds universitet.
– Den siste gode patriarken, som en ung kvinnlig ledarskribent kallar honom.
Men det är ju egentligen inte tomten som är problemet, säger genusprofessorn som däremot menar att könsrollerna under julafton skulle behöva en diskussion.
– Ingen dum idé, instämmer tomtefacket: ”Död åt tomten – nästa år är det tomtemors tur att köpa kvällstidningen!”

… till de mer oväntade julbesöken hörde två nostalgiska inflygningar från förr-i-tiden. När jag var i Jacks ålder fanns de överallt i de jämtländska fjälltrakterna, men nu är det faktiskt första gången under min tid som vi fick julbesök på udden av ett par domherrar – och dessutom satt herr och fru Sidansvans plötsligt och kelande i Det Stora Buskaget.
Sånt blir tomtefar glad åt.
– Så glad att han till med funderar över att avge ett nyårslöfte i år: Att lära mig teckna fåglar.

Enligt en typisk julnyhet stjäls var tredje julgran. Inte vår: 2025 var den julen när vi högg vår egen gran. Egen och egen, förresten? Vi gjorde en resa in i de småländska skogarna till Ulf och Gunnel Svenssons 1700-talsgård i Hallasjö där granarna ser ut som julgranarna gör på i tv-filmerna.
– Den vill jag ha, sa hon redan efter några minuters ögonshopping och så blev det.

Skogspolitiken har blivit klimatdebattens nya konfliktyta. Trots att jag läser det mesta som skrivs om skogspolitiken förstår jag allt mindre var rågången egentligen går.  
– Eller kanske just därför?

Strax norr om Lövsättra
reser sig skogen mäktig
bakom åkern
som en mörk mur
av höga hotfulla granar,
skriver Mats Hammarlund i sin dikt John Bauerskogen.

Jag upplever nåt annat. Täta kolonner med storväxta, raka och gröna granar, här och där mossklädda stenbumlingar utkastade i naturen som för att bidra till sagostämningen.
– Och så efter nästa krök: En catwalk med dessa välväxta plantor, som ser ut som om de väntar på att att hon ska klä deras smäckra kroppar i svärmors gamla ljusslinga, hennes samlade röda kulor och den vita stjärnan i topp.

Och motvilligt: Mitt glitter. ”Mitt”, eftersom denna gamla tyska 1880-talstradition uppenbarligen inte uppskattades av Torsåssocieteten när hon växte upp.  
– Se det gärna som en tyst protest mot de naken-granar som Khloe Kardashian och andra kända kändisar torgförde denna jul.

Det som slog mig strax efter Bidalite, där man svänger vänster vid den nedlagda handelsboden är detta:
– Så här såg inte granarna ut som jag växte upp där stormen nu rasar.

De var långa och urgamla skogsvarelser. Eller snarare, eftersom det fortfarande rådde efterkrigstid:
– Som dystra, ovårdade och skadade soldater som återvänt hem efter ett förödande nederlag.
Och som därför blivit stående på bergåsarna och i skogsbryn, osäkra på om de är välkomna tillbaka.

Det här är faktiskt sant: Första gången jag läste Don Quijote hade jag inte sett en väderkvarn (IRL, som det heter nu för tiden). I min fantasi drog riddaren av den sorgliga skepnaden ut i krig mot de gamla granarna på höjden bakom det Blå Huset i Blåsjöfallet; kraftverksbygget, där min världsbild formades.
– De stora granarna var tysta, gråa. Inte alls mörkgröna som här Småland.
Framför allt var de gamla. Många med testar av svart eller grå skägglav som sträckte ut sina långa skinntorra armar och grep efter mig när jag vände ryggen till.

Senare lärde mig farbror Per Olof Sundman, på den tiden en upphöjd provinsförfattare och vän i familjen (senare Akademiledamot och kölhalad för sina politiska ungdomssynder), att den svarta skägglaven är en parasit som heter alectoria på latin.
– Jag kan inte påstå att latinet ändrade min uppfattning.

Varför jag fastnat för detta: Härom veckan hade jag en vernissage i vårt torp i Gökalund. Uppåt väggarna hängde jag bland annat en gammal målning, gjord på durken av den gamla ekan som vi hade i Sippmikksdammen.
– Så vitt jag minns är det den enda gran-tavla jag målat (för 40 år sedan?). Det är ingen slump att den även efter årets utställning stannar i min ateljé.

Apropå tavlor avslutades årets julfirande med en privatvisning. Resultatet?
– Det här blev julen när jag till och med sålde mig själv.
Detta trots varningstexten:
”Självporträtt vid havet. Pris? Varför skulle du köpa detta melankoliska porträtt, har du problem, eller?”

Onsdag: ”Jag älskar att spela konstnär!”

Han: ”Jag älskar att vara konstnär! Det är det där jävla målandet jag har svårt för”.
Erkände Erik Ragnar Holmgren i Strömsund när han försökte lära mig att måla. Jag var 17 år, han var 80 och proffs av den gamla skolan.

Ett 30-tal utställningar – och sextio år senare – har jag vernissage i vårt torp i Gökalund. Det är en slags lagerrensning, döstädning om man så vill.
Det gick bra. Vem av oss som är mest omdömeslös är oklart. Av 115 verk (värk) säljer vi fyrtionio (49!) under fem timmar.
– Sååå roligt.

Visst, men Erik Ragnar Holmgrens mantra snurrade i mitt bakhuvud.
Det var en rolig dag att leka konstnär på. Det var länge sen jag träffade så många trevliga människor på så små ytor.
– Tack för att ni kom! Och att ni drack, åt och såg ut att trivas ihop!
Gärna ett sånt party snart igen.

Men oss emellan, Erik Ragnar Holmgren, det är bara ett problem:
– Tyvärr fick jag en känsla av att många som kom förväntar sig att jag nu tar tag i penslarna och fyller luckorna på de tomma väggarna.
Känslig för smicker som jag är, tror jag till och med att jag lovade en ny utställning redan till sommaren …

PS: Jag tackar också för presenter. Särskilt tack till Conny som knöt ihop mitt livs historia denna dag. Detta genom att lämna över en flaska 50-procentig Vattudalen Rye Whiskey ”med drag av kolade ekfat, vanilj, marsipan och kryddor i både doft och smak”.
– Märkvärdigt?

Ja, om man vet att den flaskan kommer från ett litet destilleri i den jämtländska byn Äspnäs.
– En håla några mil norr om Strömsund, där Erik Ragnar Holmgren lärde mig att konstnärslivet har sina fina sidor vid sidan av penseltvätt.

Tack även Kerstin och Erik för hjälpen.